Nessun dorma och andra tenorarior

Vad en tenor är

En tenor är den högsta manliga bröstklangstypen och ligger mellan countertenor och baryton. Operatenorer sjunger vanligtvis från omkring b-fa i andra oktaven till c i femte, och deras röster har en ljus, klingande kvalitet. Kompositörer ger ofta lyriska tenorer rollen som älskare, bland dem Rodolfo i La bohème och Edgardo i Lucia di Lammermoor. Det är därför en tenor­konsert känns romantisk och heroisk på samma gång, och varför de mest kända tenorariorna är de ögonblick då en älskare stannar upp och sjunger ensam.

Nessun dorma, ur Turandot

Nessun dorma betyder ingen får sova. Calaf, den okände prinsen i Puccinis Turandot, sjunger den i sista akten, ensam i en månbelyst trädgård, övertygad om att han ska vinna prinsessan före gryningen. Puccini dog 1924 med operan ofullbordad, och den hade premiär på La Scala den 25 april 1926, färdigställd av Franco Alfano. Luciano Pavarotti förde arian utanför operahusen 1990, när han sjöng den för fotbolls-VM, och The Three Tenors sjöng den vid tre senare finaler.

Läs nästa: De tre tenorernas konsert i Rom 1990

E lucevan le stelle, ur Tosca

Puccini förlade Tosca till Rom i juni 1800, och operan hade urpremiär på stadens Teatro Costanzi den 14 januari 1900. E lucevan le stelle är tenorens mest kända aria, sjungen av målaren Cavaradossi i tredje akten, medan han väntar på avrättningen och minns sin älskade. I handlingen kastar Tosca till slut sig själv från parapeten på Castel Sant'Angelo. Att höra arian i Rom, staden där operan utspelar sig, ger musiken en lokal förankring.

La donna è mobile, ur Rigoletto

Hertigen av Mantua sjunger La donna è mobile i tredje akten av Verdis Rigoletto, en glättig melodi om kvinnors nyckfullhet, framförd av en gestalt som är allt annat än beundransvärd. Rigoletto hade urpremiär i Venedig, på La Fenice, den 11 mars 1851. Verdi höll arian hemlig till några timmar före premiären, avslöjade den för ensemblen och orkestern och förbjöd dem att sjunga eller vissla den utanför teatern.

Una furtiva lagrima, ur Kärleksdrycken

Una furtiva lagrima är det stilla hjärtat i Donizettis komiska opera. Nemorino, en oskyldig ung man, köper en kärleksdryck som visar sig vara billigt rödvin, och när han ser Adina gråta tror han att drycken har verkat. Arian är hans ömma svar, satt i en mörk tonart som ger stycket patos. Operan hade urpremiär på teatern Canobbiana i Milano den 12 maj 1832. Efter de starka ariorna är det ofta just detta stycke som lyssnarna minns.

Så lyssnar du

Läs programmet på bokningssidan en gång, lägg sedan undan det. Varje aria är en fristående scen, och handlingen betyder mindre än känslan sångaren bär fram. Lyssna efter ögonblicket då rösten klättrar till sin högsta ton, och lägg märke till hur instrumenten lämnar utrymme för den. En konsert ger dig höjdpunkterna från flera operor under en enda kväll, utan de långa partier av handling som omger dem på en teater, och just den koncentrationen är lockelsen.

Vem detta inte är för

En konsert med arior är något annat än en operauppsättning. Inget iscensätts, ingen bär kostym och ingen handling löper från början till slut, så den passar lyssnare som vill ha de berömda melodierna och inte en hel berättelse. Om du vill se en uppsättning, leta efter en föreställning på ett operahus. Och om du vill höra en specifik aria, kom ihåg att arrangören kan ändra programmet, och ingen enskild sång är garanterad för just ditt datum.